December 2 1900

Älskade Fader.

En glad jul och ett godt nytt år önskas Er af hela mitt hjerta. Edert bref af den 28 oktober mottog jag för länge sedan. Orsaken at jag ej svarade genast var att jag först inväntade svar från Juridiska Affärsbyrån som jag telefgraferade med anledning af edert bref, att, som ni återigen börjat brefvexla, låta saken hvila till jag sände order att anhängiggöra den. De afråda mig emellertid att ej vänta, utan är det endast gå grund af Ingeborgs böner för er som jag skall invänta nästa svar från er, som jag måste hafva i alla hänseenden före 25 janurari 1901. Dock beder jag att ni i detta svar åtminstone en gång i ert lif gifver mig ett hederligt svar, ett svar som hvilken som hälst man af heder skulle gifva, nämligen svar på det man frågar om, och ej slingra dig som ormen eller katten kring het gröt.

Jag fick för tre månader sedan bref från en god vän på Sollerön som omtalade för mig planer en annan man hade på Böltäppan och han endast önskade att ni skulle dö. Som ni ganska väl vet, så gaf nimig och Ingeborg denna plats, fast ni i öfver tio år utan alla skrupler tagit den i besittning för edra pigor. Som jag i mer än tio års tid har frågat er om samma utan att ni bevärdigat mig med ett svar, så kan ni ju ganksa väl inse, att det enda jag hade att göra, var att gå till lagen med er. Detta är ju samhällets öfverenskommelse i lagarne de antagit, att om en enskild person blir orätt behandlad så kan han vädja till deras lagar för att få rätt. Som ni ser så har ni ingen att skjuta någon som hälst skuld på utan endast på er egen tjurskallighet att ej svara på i god tro gjorda frågor.

Vårt sista ord angående Böltäppan var ju att ni skulle bygga igen åt oss straxt ni fick ut brandstoden. Detta var äfven eder mening långt efter sedan vi skildes, som synes af fölljande utdrag af ett gammalt bref från er;

-Som jag anser att jag kan bygga billigare sjelf, så har jag satt en lada öfver källaren för att förhindra brandstodsbolaget att bygga.

Nu frågas; Hvar bygde ni? Hvarför bedrog ni mig? Jag vet ganska väl att jag ej är mera än en menniska och har mina fel, och med er kännedom om verlden och dess folk skulle ni ej förvånas om jag efter att förgäfves i öfver tio års tid bedt och tigt om svar från er, tager den enda utväg som ni lämnar mig.

Så frågar ni när ni afkört mig från hemmet. Sista gången ni gjorde det var då ni afkörde Ingeborg. Hon sade ju er tydligt, att hon ej kunde vara på Sollerön om ni ej skref efter mig. Jag har sagt er tusen och en gång att jag ej skulle resa hem mot er  vilja, och jag skall ej heller göra det. Jag skall ej truga mig in der jag ej är önskad. Men den egendom jag fått skall jag alltid anse min, äfven om jag är mer än väl van vid er pålitlighet om det ni gett. Så påminner ni mig igenom att ni tillskrifvit mig att ni erbjudit att möta i Vika och taga mina saker då de kommo, men ännu ej hört något derom.

Se här utan några omsvep hur dermed förhåller sig. Som ni ganska väl vet, så var jag trött på den oliderliga värmen i Connecticut, och hade beslutadt mig för att flytta till ett kallare klimat. Min hustru var i Sverge och så kom det på tal att jag skulle resa hem – detta i sista minuten innan hon tänkte resa. Så skref jag till er att om ni önskade mig att komma hem, så skulle ni tillskrifva Ingeborg att ej resa. Ni skref emellertid ej något sådant till henne , utan skref en lögn, skref at hon ej skulle resa förr än hon fått bref från mig, Så skref ni att om jag sänder mina saker till Vika skulle ni dit och taga dem. Detta tror jag mycket väl på grund af att jag sett er taga allt annat jag hade.

Som ni ej önskade mig hem, så var det naturligt att ni denna gång ej kom öfver mina saker, ty mina saker och jag följas åt. Jag nappade inte på denna krok. Jag varnade också Ingeborg att ej tro det ringaste på edra löften om ni gjorde några medan hon var hemma, utan taga allt skriftligt och bevittnadt. Jag ser er der ni sitter vid ett bord till sammans med Ingeborg och ni säger;

– Jaså Ingeborg har inte förtroende till mig. Om hon inte det hade haft , så hade hon haft sin upparbetade kaffe och brödförsäljning i behåll, men er feghet och falskhet förstörde den. Hade ni varit hedelrlig, så hade ni sagt ifrån medan hon var hemma, så hade hon tagit någon annan att förestå den och ni hade besparat er skammen af bedragare.

Er historia om att länsmnan har föbjudit er att sköta Ingeborgs kaffe försäljning är för ihålig att tro på. Jag har mig ni bekant att han förbjöd er innan hon kom hem att sköta hafva sådan, men att han skulle föbjuda en försäljning som han sjelf gett rätt till är för tjockt. Ni var ju mot att hon skulle få någon rättighet alls, utan ville att piga skulle ha den. En så nedrig förolämpning skulle jag ej ha trott er om mot oss, Detta är hufvudorsaketn att jag nu går till lagen med er, som jag ser att er pig-galenskaper  ännu lefva. Vi ha ju sett den välsignelse edra f d pigor haft af de affärer ni satt uppp åt dem.

Sedan klagar ni öfver att mitt ”älskade” i brefven inte räkte mer än första raden Jag har alltid skrifvit Älskade Fader och menat det. Om jag älskar er är det ej dermed sagt att jag älskar er falskhet och låga handligar mot oss.

Ännu mera förvånad blir jag att finna att ni talar om ”löten om hotelser”. Är det hotelser om jag vädjar till samhället att säga om jag eller ni har rätt? Ni har ju, om jag ej missminner mig, sjelf varit rättegångsombud för en son som prosessade mot sin egen far, och ni fann ingenting orätt deri.

Beskyllningen ” att jag tycks ha vunnit mitt mål så ni skall få bara ledsamheter på er ålderdom” måste vara något grufligt misstag af er.

Det finnes ingenting jag hellre skulle se, än försoning och en glad lefnvads afton för er, men som jag sagt förut; handla så mot de dina, så de kunna följfva er lefnads afton. Det är förmycket begärt af menniskor, äfven en son, att han skulle prisa och välsigna sin far för han sparkat ut honom från hemmet för att löna pigor – hälst sedan man kommit i obehag för sin fars orättvisa revers affärer.

Jag har skrifvit mycket som är hårdt, men hur skall jag kunna annat då jag i öfver tio års tid har frågat om hur ni tänker ställa med de affärer som vi hade gemensamt, och kan ej få ett hederligt svar.

Jag vill på förhand underrätta er om hvad advokaten kommer att yrka, så ni får bra tid att bereda er till försvar. Det är trolöshet mot hufvudman – mig – och ersättning. Allt detta beror naturligtvis på om ni i godo vill återge hvad ni gett oss och så framlefva de lugnaste och gladaste dagar ni haft i hela ert lif, eller om ni önskar motsaten. Valet liger i edra egna händer, och välj sjelf hvad ni önskar, samt svara med omgåned post.

Jag skall nu omtala litet från denna stad. Här arbetas för närvarande med all fart på den utställning som här kommer att öppnas den första maj nästa år . Det säges att den kommer att blifva den finaste fast ej den största utställningen som någonsin hållits. Den elektriska afdelningen kommer emellertid att bliva den finaste och mest storartade som någonsin hållits. Staden storliek är 25,343 ½ acres – 1 acre är 26,2 kappland, har 9 teatrar, 60 offentliga skolor, 352 000 invånare, 1,025 acres af parker med 21 mil promenader, 180 mil spårvägar, nära 400 mil af gator, deraf 222 mil asfaltbelagda och släta som ett bord. 28 olika järnvägar komma in till staden och inom staden ha de öfver 700 mil af väg. Här är 24 banker och 187 kyrkor der alla möjliga gudar dyrkas.

Då jag kom hit var jag lofvad en bra plats, men fick den ej ty föreståndaren fick reda på en pojke han hade ute i verlden, så skref han efter honom och bjöd honom en hög betalning för han skulle få honom hem. så utnämnde han honom till förman fast han ej begriper en smul af arbete. Sonen får betalningen och jag får göra arbetet. Hur olikt min far som körde ut sitt folk och hyrde pigor.

Vi ha haft ganska mycket snö redan, men den har nästan smält. Vi ha ännu inte tagit hit våra saker från Hartford. Frakten derifrån och hit kommer på 47 dollars eller 175 kr och den sommaren Ingeborg var hemma och jag hade sakerna magasinerade blefvo alla plysklädda möbler förstörda af mal så det kostar öfver 300 dollar att få dem reparerade, eller nästan lika mycket som att köpa nya.

Vi ha hyrt rum hos en privat familj och äta på ett hotell. Det blir ganska dyrt, men vi bry oss inte i att taga hit våra möbler, ty jag är ute efter ett bättre arbete och mera betalning, fast det är svårt att få sådan plats som jag är efter då man ej är graduat af något universitet.

Jag köpte åt Ingeborg en ny stilig biycle så vi hade ganska roligt att vara ute och rida innan det blef snö. Hon lärde sig att rida på ungefär en vecka.

Hoppas att dessa rader träffa eder alla med hälsans dyra gåfva sända vi, Ingeborg och jag, de hjertligaste hälsningar till eder alla.

Vänligast A. L. Newton

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *