Broder Nils Julin.

Ja som jag sade att jag ej skulle skrifva något mer till Sweden medan syster lefde, men nu har herren behagat hädankalla wår syster Stina. Så nu är ej Kristinie Julin något mer. Djupt sörjd och saknad af oss bröder här och hennes vänner. Hon dog en stilla död, den 13 December klockan 3 på morgonen. Jag var rätt vid hennes bädd för jag var der jemt de två sista dygn hon bara vinkade till mig, så sade hon en gång, jag är så hårdt sjuk. Jag själf har fält många tårar efter syster Stina för det gjorde mig så ondt at se henne lida så mycket som hon gjort, men hon tog alting så nöjd och lugn.

Jag har haft den jenta så kär så jag kan aldrig glömma henne, nej aldrig. Mången wän till henne har jag hört säga at hon var en för god flicka at lefva här på jorden längre, och i sanning var det så for flicka som är död, det sade jag äfven medan hon lefde och jag säger det ännu om det så är min syster för jag har lärt at känna många. I sanning har jag sett många af hennes vänner fälla bittra tårar öfver hennes bortgång, men så har jag hört de säga hon var afsed för något bätre. Jag har gort alt hvad jag kunnat for henne. At sedan hon kom hit i landet medan hon börja skulle resa hit tils nu, har jag kostat på henne just omkring trehundra tjugofem dollar.

Den 15de December begrafvade jag vår syster. Louis, bror, var ej här, han var för långt bort at koma hitt. Hennes kista kostade 25 dollar. Hela begrafvningen kostade 34 dollar. I detta bref sänder jag en af hennes hårlockar som ni skall bevara till ett minne, som det är vanligt här i landet, så har jag tänkt att sända hem en plåt som jag tog af hennes kista som ni skall bevara, om icke for er del så bevara den för min del. På denna plåt står det på engelska (at rest) betyder (på hvila). Jag har många kläder här efter henne som jag ej vet just nu hvad at göra med, men jag har tänkt att bevara dem, om möjligen jag skulle komma till Sweden  så vill jag ha några med. Jag och syster brukade språka om Sweden. Jag sade till henne at jag tänkt at resa dit men för de många motgångar så kunde det ej bli just nu, då sade hon  – då det skuld go  klent min mi så, men vist ska du go a Sverige. Just så sade hon.

Ja det är så tomt och tyst for mig nu så jag nästan länktar någonting som jag aldrig gjort. Jag vill snart sluta mit bref för denna gång, vi får se om ni kan stava det. Jag är så benägen at stafva tokigt då jag skrifver svenska bref. Jag får till sist sända eder en kär hälsning från eder broder Andrew till fader, systrar och broder i norden. Lef väl. Et nyt godt år önskar jag eder ajö för denna gång.

Wänligen A Julin