Älskade fader och syskon. Guds frid.

Jag tänker det är tid svara på edert bref nu som jag fick efter jul. Fast jag känner det som jag hellre ville lägga allt för Jesu fötter och tiga där jag är. Men det vore orätt af mig att göra så. Och jag har nu låtit bli så länge att skrifva så det kan se ut som jag hade glömt hemet aldeles. Men nej, hvart skulle jag då resa i världen om jag skulle glöma mitt hem. Men det blir så besynerligt då en kommer till detta land så det kan ej beskrifvas. Jag har nu arbetat i vinter och varit frisk. Och haft det mycket trefligt men brådtom som är här jemt.

Jag har tillhört en Amerikansk förening som har haft skola om kvällarna att studera engelskan och där har vi haft det rolig. Sen har jag varit med i armen. Man får ha det brådtom om dagarna då man arbetar i familj i America. Men man får bli fri så snart på kvällarna och sen viss tid annars att ha fritt. Och sen behöfver man aldrig krusa någon här som man skulle i sold. Men nu vet jag inte om jag har arbetat ifrån mig här. Ty min hälsa har nu återigen blifvit bruten. Förste af april så börja jag känna mig dålig i bröstet så jag sökte läkare som sade det var ingen fara med mig utan jag skulle snart blifva bättre. Jag fortsatte att gå der men icke blef jag något bättre, tills han sade det inte fans något hopp att bli bättre om jag stannar i staden ty det var för kallt, utan jag måste resa ut på landet.

Andrew och Louis hade just komit ner från skogen då jag sjuknade. Det kändes ganska hårdt då jag lämnade Duluth för jag hade det så trefligt. Men trots allt så är jag nöjd i de förhållande jag är i för var gång ty Gud leder mig vid handen.

Under min resa från Duluth söke jag en annan läkare och de säger så olika så jag kan ej säga något fortare än jag får se, de kalla sjukomen för blanketis (bronkitis) det består i luftrören i venstra lungan. Jag är nu mycket bättre än jag har varit. Jag behöver icke ligga i bädd nu, utan jag är uppe. Det är ju ingenting farligare än jag kan bli frisk igen om Gud så vill. För min egen del så är jag lika nöjd hvilken vägen det går ty hvad jag lefver eller dör så hörer jag Herren till.

Men när jag tänker på mina anhöriga fader och syskon vara så långt skild så känns det något som icke kan beskrifvas. Men jag beder eder att icke lägga på eder något öfver mig, det blir nog till det bästa fast det ser mörkt ut nu. I det lekamliga så har jag det bra där jag är. Och skulle jag icke bli frisk så ville jag nog helst resa hem. Jag har fått pröfva lifvet i alla färger i detta land. Då jag är frisk betyder det föga hvad som kommer i min väg, ty allt vad som är på jorden är ingenting att fästa sig vid.

Jag kan icke uti vida världen finna annat är tomhet, arbete och möda och huru har jag icke fått sett min lilla båt lulla på lifvets stora haf men ack så liten man ändå är bland mängden. Men jag är lycklig i tanken på jag står bland den hop Herren lofvat sörja för. Ja nu skall jag icke skrifva mera för denna gång jag vill skrifva längre fram och låta eder veta hur det blir med mig. Är glad om ni ville skrifva om ni får detta. Här har vi somar nu och bra varmt men vi har haft det så kalt i vinter.

Lefven väl derhema önskas från eder syster i fjerran

Christine Julin

5

Ps, Soldkyrkan kom mig tillhanda julafton och jag har haft den till byråspryhdnad i vinter. Tack så mycket Nils.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!